Hej och Välkommen!

 

Om mig

Här kommer en lååång presentation eller berättelse om mig. Jag hoppas alla orkar läsa.

Ni som inte vet så tänkte jag börja med att berätta att jag lever med en diagnos som heter.

 

MBD (minimal brain dysfunction, ursprungligen minimal brain damage) är en äldre diagnos inom barn- och ungdomspsykiatrin. Dess närmaste moderna motsvarighet är ADHD. Men nu mer heter diagnosen 

Intellektuell funktionsnedsättning kallades tidigare utvecklingsstörning. Den som har en intellektuell funktionsnedsättning behöver oftast mer tid och stöd än andra för att lära sig saker, förstå sammanhang och utvecklas i sin egen takt. Det praktiska bitarna går oftast mycket lättare och snabbare att lära sig in.

Så nu vet ni varför jag är så knasig som jag är.

Och detta vart jag utredd för I yngre dagar. 

Tror det var när jag gick i mellanstadiet som jag utredde för MBD diagnos.

 

Jag är en adopterad Tjej/kvinna

som fått namnet Kim.

Och jag kom till Sverige i December 1977 tillsammans med mina adoptivföräldrar.

Enligt min mamma så var jag 1 månad gammal enligt passet. Men efter en senare undersökning här i Sverige. Så bevisade det sig att dom trodde att jag kunde vara mellan 1 eller 2 månader äldre än vad jag igenligen var enligt passet efter som jag hade en framtand när jag kom.

När jag kom till Sverige så kom jag med mina adoptivföräldrar mamma och pappa till en by som heter Lagga / Olunda.
Där jag bodde mina 6 till 7 första år.

Och i samma by som mina Morföräldrar, Morbror, Moster och givetvis mina kusiner.

Så det var en släkt by på den tiden.

Jag gick både på lekis och förskoleklass i Lagga och i Knivsta innan vi flytta vidare ut till Storvreta 1985 under midsommaren där jag fortsatte min uppväxt fram till år 1999.

Innan jag kom till Sverige så kommer jag tydligen från en liten by i nord östra Thailand som heter Ubon där jag är född. Men jag hamnade på barnhem i Ubon. Men sedan flyttades över till ett annat barnhem i Bangkok och där vidare till surugat föräldrar. Där jag och två andra barn befann oss när våra adoptivföräldrar kom för att hämta oss. Det är vad jag fått berättat.

Mer som hänt dom första åren i min uppväxt var att jag drabbades av en brusten blindtarm vid 6års ålder. Minns att jag var hos min dagmamma när det inträffade. Vi ha de ätit Lasagne men senare så fick jag så ont i magen. Så jag fick låna min dagmammas säng. Så där befann jag mig när mamma min kom och hämtade upp mig och min syster från vår dagmamma. Sen har jag svaga minnen men minns att jag även var hemma hos min pappa i Årsta ett tag också men har för mig att jag mesta dels låg och kräktes och Farmor var över en sväng och jag har svaga minnen om att hon låg och smekte och masserade min mage i mellan varven. Sen efter det så blir det mer suddigt. Men av någon anledning så hamnade jag hemma i Olunda en sväng innan det vart dags för att åka in till Akademiska sjukhuset. Vet inte om jag har ett suddigt minne av att jag låg i baksätet på vägen in men efter det så är det svart. Jag var ju halv vägs till himlen vid den åldern. Så jag låg inne ett par veckor.

Brusten blindtarm betyder att blindtarmen sprack. Men sen efter dom opererat bort blindtarmen så hade jag sån otur att jag även fick tarmvred så även där gick tarmarna  sönder så dom fick öppna upp mig åter igen göra en ny operation. Så vart en lång vistelse på sjukhuset med många olika sällskap och besök. Men det är just därför jag ser ut som jag gör på min mage.

Minns att när jag började tillfriskna så fick jag vara på lekterapi där dom hade lekrum och någon docka som man kunde leka med som man kunde få leka med. Lekandet var att man kunde ge den dropp och spruta och plåstra. Sen åkte jag även runt med rullstol i korridorena.

 

Har tyvärr inte allt för många minnen där i från den tiden och det är väll kanske tur.

Men vad jag fått vara med om när jag var liten.

Minns svagt även min första ryggsäck jag hade på lekis och min första cykel och alla roliga kurragömma lekarna hemma hos mormor och kortspel och gömma nyckel.

Men som sagt 1985 så flyttade vi ut till Storvreta där jag sedan fortsatte min uppväxt. Jag minns att jag var små kaxig i början när jag flyttade ut när jag stog ute på gården och hängde vid staketet men på den tiden visste jag inte då att jag hade min diagnos MBD/ADHD/IF

Och det var nog mycket därför jag hade det svårt att komma in i sociala tillställningar för jag viste inte hur jag skulle bete mig för att införskaffa mig nya vänner och komma in i en ny klass. Då jag även var otroligt blyg, tystlåten och även utfryst, retad och mobbad under min skolgång så det har ju inte gjort skolgången så mycket bättre. Men sakta men säkert vart det bättre när jag började i gymnasie särskolan där jag fick nya klasskompisar. Men jag var fortfarande väldigt blyg och ensam varg av mig även i gymnasiet.

Så min skolgång är inte direkt något jag känner något positivt i från. Men visst finns det en del positiva minnen också. Men det har alltid ändå kännts som jag inte riktigt har lärt mig någonting igenom alla dessa år i skolan.

Men det är väll inte speciellt konstigt med den diagnos utredning dom gjorde på mig när jag gick i 4an då jag fick vara några veckor på Folkebernadotter hemmet. Där jag fick genom gå en del tester. Minns att jag hittade en kille på detta ställe som tog hand om mig som jag umgicks med. Vi åkte ofta runt i rullstolar i Korridorena och spelade även bordshockey. Det var tider det. Men diagnosen bevisade sig på den tiden att jag låg på en lågstadie nivå i det Teoretiska ämnena men ändå så gick jag i 4an på den tiden. Men den teoretiska biten är fortfarande nånting som jag värkligen inte uppskattar då jag känner att jag har väldigt svårt att lära mig in såna saker. Det tar extra lång tid och det gör att jag tycker det känns jobbigt. Men i stort sätt så har och känner jag väll att det är både för och nackdelar med det hela. Men jag har liksom lärt mig att leva med detta och det är lärorikt. Det praktiska går ju oftast lättare men det tar fortfarande längre tid för mig att lära mig in saker och ting. Men det är ju det som är min diagnos.

Och är mycket jag lärt mig genom livets gång. Men sen även med tiden så har dom bytt namn på denna diagnos. Från MBD till ADHD/DAMP till Lindrig Utvecklingsstörning och från det till intellektuelltfunktionsnedsättning. Men oavsett ändring på diagnos namnen så ändrar det ju inte på det hela till vem jag är som person.

I mellan åt känns det lite smått som det är många som inte riktigt förstår mitt funktionsnedsättning och dessa svårigheter denna diagnos bär med sig.

Jag ska inte klaga för det är en lärorikt resa genom livet där jag lär mig mycket av det jag lever med. Men det är förstårståligt att dom som själva inte lever med det hela kanske inte förstår det hela på samma sätt som jag lever det hela med mina svårigheter.

Jag lever även med depression och ångest i mellan åt även kallad psykisk ohälsa men vad jag läst mig fram så är det oftast något vi med dessa diagnoser oftast lever med. Men tycker min depression upp kom under min högstadie tid. Men även depression och ångesten har lärt mig många lärorika saker som jag tagit till och lärt mig av. Och som en psykolog sa till mig var att medeciner mot depressionen gör inte allt utan lindrar det hela och det kan jag på sätt och vis faktiskt hålla med om. För man är tvungen att försöka göra lite själv för att kunna må bra. Och det är precis som med min funktionsnedsättning diagnos så har jag faktiskt lärt mig mycket genom livet och med tiden med att leva med det hela. Men visst aldrig roligt med psykisk ohälsa för det sätter kämpar i hjulen i mellan åt och vissa dagar. Men livet är en lärorikt lärdom och man lär sig alltid nånting något nytt har jag lärt mig.

Även jag är inte guds ängel så även massa misstag och fel har lärt mig mycket genom livets resa. 

Hoppas det inte är för lång läsning om berättelsen om mig. Men jag älskar att skriva och har alltid det svårt med att få till ett slut eller stopp i mina berättelser och mitt skrivande.

                                  Skratt!!